Tågåkande
Jag skrev i våras ett inlägg om att åka tåg. Eftersom jag bara har mobilen nu kan jag inte länka till det inlägget. Har om jag ska vara ärlig inte läst de sen dess heller, kan därför inte exakt veta vad jag skrev, men om jag inte missminner mig totalt så skrev jag om hur mycket jag tycker om att åka tåg. Hur avslappnad det är. Jag kan fortfarande tycka så om tågåkandet är som ikväll. Jag sitter i princip ensam i vagnen, det är mörkt ute, allt är bara lugnt det ända som hörs är min musik och första egna ytterst sovande ljud. Totalt motsatt till tågresan jag företog mig med min bror i onsdags. Tur retur Stockholm på en dag . Ett överfullt intercity tåg där inget av den ro som finns på tåget jag sitter nu existerade. Sådana resor är det lätt att bli rastlös och trött på, det låter över allt, och om man somnar är det mer av utmattning än av dödlighet. För ett par år sedan, efter en helg av konserter i Göteborg skulle jag och lisa ta tåget hem. Hela den resan fick vi sitta i en av gångarna, folk stod packade på varann och konduktörerna kom knappt fram. När det blir så där mycket folk på en liten yta ser man snabbt paniken och obehagskännslorna i mångas ögon. Att behöva stå ut med att trängas med alla dessa främlingar verkar outhärdligt. Jag klarar av det, även om jag föredrar kvällar som den här. Och den där färden hem från Göteborg uthärdades med hjälp av gärningsmannen! Nu ska ja byta tåg Cya in Skövde!
